Varvsbesök

Det regnar småspik och förmiddagen har gått åt till byråkrati. Listor över besättning, fartygsfakta, förrådsinnehåll, penninginnehav, taxfreevaror och gudvetallt som måste redovisas för myndigheterna, nu när vi ska till Mariehamn. Paulus är underkastat Sjöfartsverkets besiktning vartannat år. Vi fattar inte riktigt innebörden i att ligga i torrdocka. Det känns som ett stort frågetecken, men eftersom vår båt är vårt hem hänger vi med vårt skepp. Vi ska fortsätta vår verksamhet som behandlingshem boende i det torrlagda fartyget.
Nu, kvällen innan Paulus ska placeras i torrdockan, sitter vi och lyssnar på lulelotsen Pelles och maskinchefen Böljas sagolika upplevelser på de stora vida haven. Sidney, Baltimore, Liberia, Valparaiso och västindiska småhamnar är för våra befäl familjära platser. I deras minnen är dessa främmande platser fulla av dofter, vackra kvinnor och hisnande äventyr. Pelle och Bölja pratar i mun på varann och ger oss glimtar av kadaverdisciplinen på båtarna förr. De målar upp exotiska nätter, originella sjömän och galna infödingar för oss. Vi lyssnar ivrigt. Händelserna var säkerligen mindre fascinerande när de inträᜀade, men år och avstånd kryddar. Christers rikligt gräddfyllda petitchouer smakar gott som tilltugg.
Pelles sävliga, långdragna norrländska kontrasterar pikant till Böljas klingande göteborgska. Pelles språk är sökande, soᘀstikerat, uppblandat med gamla talesätt och spetsat med poetiska citat. Harry Martinsons Aniara reciterar han stora delar av när det blir nödvändigt, och det blir det rätt ofta. Gamla uttryck ur Bibeln och ur Lars Levi Læstadius skrifter dyker också upp i hans berättande. Bölja saltar med svordomar och smyger in en ny snusbuss under överläppen. Hans språk är rappt och har kvar uttryckssätt från Kvilletorgets A-lagsbänkar. Men i upplevelserna på världshaven och i de skumma hamnkvarteren möts de, Bölja och Pelle.

Morgonen därpå kliver Stockholmslotsen Roland med sin Maja in i gemenskapen. Maja ska segla med den här gången. Roland har med sig en lång blå rulle med sjökort över Ålands hav. Han är vår välbehövlige ordningsman och vår länk till Sjöfartsverket med dess lagar och förordningar, som vi aldrig skulle kunna följa utan hans profsiga assistans.
Höstsolen kämpar sig igenom dimmorna och kryper in genom ventilerna i mässen. Skuggorna blir groteska och spöklika mot skotten. Fartyget emballerar gemenskapen i en trygg atmosfär, gemytlig och varm. Det känns som om vi är på väg vart som helst. Vi är mitt inne i ett jätteäventyr
– vilket som helst.
När vi på morgonen ska lyfta ombord bilarna visar det sig att vår Golf är borta. Vid närmare inräkning av besättningen fattas också två av besättningsmännen, Carl och Janne.
Minsann! Detta har faktiskt inte hänt förr. Det kunde ju hända ideligen. Jag ringer och meddelar rymningen till de berörda myndigheterna: en kriminalvårdsanstalt för Carl och en socialtjänst för Janne.
Trossar och spring befalls loss och snart bärs vi lekfullt iväg på vattnet och styr österut.
Direkt efter avfärd går skrönorna i gång igen inne i mässen. Roland håller hov på sin östermalms-stockholmska med tillrättalagda händelser från våra tidigare färder på Östersjön. Vi andra hakar på och skarvar i. Tidsepokerna blandas. Än är det nutid, än perioden efter kriget. Allt i tät följd med äventyr från Polen och andra öststater. Vi får höra om nära-döden-upplevelser i nattsvarta hamnkvarter, om ruggiga människomöten i krigsruinernas bakgator. Och gemenskapen vävs tät.

Framemot lunch ringer Janne. Lågmält och ångerfullt frågar han:
– Var är ni?
– Vi är på väg till Mariehamn, som du vet, svarar jag vasst.
– Har ni åkt utan oss?! är hans besvikna kommentar.
– Ja, tiden på varvet måste vi ju passa, svarar jag självklart och snäsigt, och fortsätter: Vad har ni gjort med Golfen?
Han hör inte min fråga.
– Oj då! Men vad ska jag göra nu? slinker det spontant ur honom. Och han försvinner i en bruten telefonledning.
Efter ett par timmar kommer Janne fram på telefonlinjen igen.– Får jag komma ombord igen? Visst får jag väl komma tillbaka? frågar han stammande gång på gång.
Jag har också en angelägen fråga, som jag behöver svar på genast:
– Var är bilen? Är den borta? Såld, stulen, kvaddad?
– Nej, bilen är okej, men den är inte här, svarar den akterseglade sorglöst. Den står parkerad i Småland.
– I Småland? Vad hände? frågar jag uppfordrande.
– Får jag komma ombord igen? upprepar Janne, precis som om han tycker att hans fråga har kommit bort.
– Vad hände i går kväll? envisas jag.
– Vi gick ut och drack och sen tog vi bilen för en åktur, svarar Janne med ett tonfall av "Och är det nåt konstigt med det då? Det händer ju varje gång man har druckit".Hans fråga kommer igen:
– Får jag komma tillbaka?
– Ja, men du får ta dig till varvet i Mariehamn på egen hand.
– På egen hand? säger han hjälplöst. Hur ska jag då göra?
– Hur ska jag veta det? Vad hade du tänkt dig? Har du tagit dig över halva landet med vår bil, så kan du väl ta dig till Mariehamn? svarar jag uppläxande.

Vi har varit i Mariehamn i ett par dagar när Janne ringer. Han har kommit över med färjan och kommer gående från färjeläget till varvet. Det är kallt, blåsigt och ruggigt. Han ser ut som en mycket liten pojke när han kommer in i fartygskroppens värme och det syns att han är mycket lycklig över att vara tillbaka.
Carl, kompisen, har också hört av sig och berättat att bilen står parkerad hemma hos honom i Småland. De två rymmarna hade blivit oense om strategi och mål för rymningen och skilt på sig.
Carl berättar också att han själv anmält sig hos kriminalvården som avviken från sin paragraf 34-placering.
Han hade tagit sig till Stockholm och självmant ringt på dörrklockan på Kronobergshäktet. Han hade bett om att få bli inlåst där, för att slippa efterlysning, påbackning på straffet och förlorad vårdplats på Paulusbåten. Man kan tänka sig att häktespersonal inte upplever den typen av påhälsning så ofta.
Vi arrangerar så att vår personal, som passerar Stockholm för att ta sig till sin arbetsperiod på Paulusbåten, hämtar honom och tar honom med till Åland. Efter ungefär tio dagar i häktet kan han införlivas i båtlivets matrossysslor igen.
På varvet blir vi en unik företeelse med hela vår brokiga besättning i fullt vardagsliv. Boendemiljön i den här formen är säkert helt oacceptabel för vård, men gemenskapen är intagande och välgörande.
Vi kan göra en del jobb själva som annars varvsfolk skulle behöva utföra. Egentligen är detta en intressant tid för oss. Varje barlasttank ska tappas på vatten för inspektion. Jag vet inte hur många rostiga muttrar som ska lossas när manluckorna ska upp, varenda en. Jag hittar besättningen utspridd på durken i lastrummet, alla i hård kamp mot rostiga muttrar. Ljuden av mutterdragare och slipmaskiner, svetsar och rosthackor blandas med grova mansröster i ramsor av svordomar, och timmarna går.
Skrovet ska inspekteras in i minsta detalj. Slitna plåtar kan behöva bytas ut, propellerbladen ska kontrolleras. Oftast behöver något blad bytas på grund av kavitationer. Protokoll förs över alla detaljer.
Det vimlar av varvsarbetare, personer ur varvsledningen, Sjöfartsverkets tjänstemän och besökare. Alla är overallklädda och pratar på, var och en om sitt. Flera samtal pågår parallellt i mässen under ᘀkapauserna. Varvs-förmannen kommer varje morgon med rökt fisk som han själv både fiskat och rökt. Varvspersonalens familjer hälsar på och damerna flörtar med våra charmiga och bekräftelsesugna besättningsmän. Kvinnliga besökare prövar vårt lilla gym och ber om instruktioner av charmörerna. Vi blir hembjudna till personalen. Vi blir bjudna på lunch på stan av varvsledningen, på fin restaurang vid vattnet. I och för sig är det svårt att hitta en restaurang som inte har sjöutsikt på denna av land och vatten vackert spetsmönstrade ö.